På väg hem från jobbet sitter jag och skriver in nya schemat i min almanacka, det sitter en kvinna mittemot mig som pratar med sin kille i telefon (får jag för mig)...det verkar som om han ska förklara hur hon ska gå när hon kommer fram till odenplan.
Kvinnan säger att hon sitter i sista vagnen (vilket hon inte gör, vi sitter i första) Hon talar om för killen i luren att hon hoppat på på t-centralen vid sergelstorgsidan och sen utbryter en kamp dem emellan om var hon befinner sig på tuben, fram eller bak...
När hon till slut säger:
- Jag har rätt och du har fel!.. kan jag inte hålla mig längre, jag tittar upp och hon möter min blick... Jag skakar på huvudet och tecknar att hon sitter i första vagnen och sen kan jag inte hålla mig utan mina ögon och min mun brister ut i ett stort leende när jag ser hennes min.
Oj oj, hon tecknar tillbaka att ..Sitter jag verkligen främst??? Hon inser att kampen är förlorad men nu sitter ju jag där och VET.
Leende och lite skamset kryper hon till korset och ger honom rätt, sen skrattar vi högt båda två.
ÅH vilket härligt ordlöst möte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar