Det kommer tider då jag känner mig bottenlöst ensam.
Jag vet inte vad det är som framkallar detta jävligt tråkiga tillstånd men det kommer nån gång då och då.
Just nu är det nog för att solen lyser och jag förväntar mig grillfester, nattbad, cafémys och gemenskap i all enkelhet, så som jag tänker mig att mitt liv ska se ut.
Jag har jobbat mycket denna veckan men den dagen jag var ledig så hade jag det underbart...men sen då? Tolv timmar på en hel vecka? What a waste.
Jag älskar att bo här, skulle inte klara att flytta tillbaka till Skåne men jag saknar mina vänner. Vill ha ett nytt gäng men eftersom jag bara har umgåtts med folk som jag jobbat med på krogen så har jag inte hittat vänner utan mer ytliga bekantskaper där vissa har blivit kompisar men djupet saknas.
När denna ensamheten kommer över mig blir det liksom som att jag blir paralyserad och att istället för att göra saker , hemma eller åka någonstans så sitter jag bara och gör ingenting, spelar på datorn och nästan väntar på att livet ska ta tag i mig, att någon ska ringa och "rädda" mig från tristessen och ensamheten.
Men för helvete! Hur gör alla andra??
Finns inte en chans att det bara är jag som känner såhär...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar